Utifrån Veridex samlade analyser av bygg- och installationsprojekt med ersättningsformen löpande räkning har det noterats återkommande mönster där kostnadsutvecklingen i praktiken inte alltid styrs av effektivitet, genomförandekvalitet eller värdeskapande för beställaren, utan i hög grad av volym i tid och åtgärder.

Detta är inte en kritik mot enskilda entreprenörer, konsulter eller beställare. Det är en systemfråga. I centrum står hur ersättningsmodeller med löpande arvode fungerar i praktiken, vilka incitament de skapar och vilka krav de ställer på beställarens styrning, uppföljning och beslutsförmåga.

Denna text syftar till att belysa varför löpande räkning, trots sina uppenbara fördelar i komplexa projekt, ofta leder till strukturella utmaningar när tillräckliga styrverktyg saknas, och varför frågan i grunden handlar mindre om avtalsform och mer om hur ansvar, kontroll och uppföljning faktiskt utövas under projektets gång.

Incitamentsmodellen i många av dagens avtal med löpande arvode rymmer en inneboende motsättning som sällan diskuteras: ju dyrare projektet blir, desto mer pengar i fasta belopp tjänar entreprenören. Det betyder inte att entreprenörer vill göra projekt dyrare men det betyder att ersättningsformen inte automatiskt belönar kompetens, effektivitet och värde för beställaren, utan den belönar volym. Fler timmar, fler omtag, fler gränsdragningsfrågor, längre tid betyder högre belopp på fakturan.

Löpande räkning är dessutom i teorin väldigt bekvämt och ibland det enda rimliga alternativet. När förutsättningarna är oklara, när marken är full av överraskningar eller när projektet är så komplext att ingen seriöst kan låtsas att allt går att prissätta i förväg, blir löpande ett sätt att överhuvudtaget komma framåt. Men har det gått så långt att löpande räkning i dag används för att det är bekvämt? Som en snabb genväg som känns skön i stunden ungefär som att ta på sig en för tunn jacka för att “det är bara en kort promenad”. Först känns det lätt och smidigt, men efter en stund står man där och fryser och undrar varför man inte tänkte längre. Bekvämt i början, krävande i efterhand.

För det är enkelt att handla upp. Man kan välja den som känns tryggast, den största aktören, den som syns i rätt sammanhang, den som alla redan känner eller helt enkelt den man är mest bekväm med att ha i rummet. Men när väl projektet rullar och fakturorna börjar komma är det inte social kompetens eller varumärke som avgör utfallet. Då ska timmar, material, UE-kostnader, påslag, resor och “övrigt” följas upp och ifrågasättas vilket ställer extremt höga krav på beställaren.

När man driver projekt på löpande räkning på riktigt krävs att beställaren har koll på inköpt material på detaljnivå och samtidigt en egen uppfattning om rimliga tider för olika arbetsmoment. Om man inte har den kunskap eller erfarenhet som krävs för att själv kunna tidsätta arbeten, då ska man nog följa en av Sveriges mest renommerade arkitekters råd: “var på plats så mycket som möjligt och var snabb med att svara på frågor och ta beslut” – Gert Wingårdh.

Och om man inte har kunskapen internt då är det nog bara en sak som återstår: att vara på plats själv, 07–16, varje dag, och se vad som faktiskt händer. Det är där många modeller faller, för det är sällan vi ser tjänstemän med besöksväst och vit hjälm (beställarens tjänstemän) stå kvar på arbetsplatsen efter 16.00, eller ha hunnit dit redan 07.00.

Frågan är därför inte om löpande räkning är bra eller dåligt i teorin. Frågan är om vi i praktiken har de verktyg och det styrsystem som krävs för att modellen ska fungera som den är tänkt. Dvs snabb avvikelsehantering, hård uppföljning i realtid och en beställarroll som faktiskt kan säga nej även när det är obekvämt.

För utan den typen av styrning riskerar löpande räkning att bli något annat än en flexibel samverkansform. Den riskerar att bli en autopilot där kostnaderna kan fortsätta rulla, samtidigt som ansvarsfördelningen blir mer diffus. Och när projektet väl är dyrt och försenat finns alltid en enkel förklaring nära till hands: “det var komplext”.

Men här finns också en öppning. När vi nu går in i en tidsålder där artificiell intelligens (AI-verktyg) faktiskt kan användas praktiskt i vardagen kan vi bygga stöd som gör att projekten kan styras så som det är tänkt utan att byggledare måste vara proffs på allt. Verktyg som automatiskt kan kontrollera att inköpt material står i rimlig relation till arbetad tid för att montera det, och att prissättningen på likvärdiga produkter är rimlig i relation till avtal och marknad. Då utvecklar vi branschen, duktiga entreprenörer och hantverkare vilka det finns det gott om, blir de som tar marknadsandelar, eftersom effektivitet och ordning faktiskt börjar löna sig. Vilket i sin tur kommer leda till mer värde per krona för beställarna.